En liten skoluppgift. Ett boktips:
Mare Kandre är kanske den mest begåvade författaren av de som debuterade under 80-talet, den kanske mest särpräglade författarrösten, som man brukar säga. Hon debuterade 1984 med »I ett annat land«, en novellsamling som blev samstämmigt hyllad av pressens recensenter, och han ge ut ytterligare tio böcker innan hon dog (på skärtorsdagen 2005) i en ”olyckshändelse”. Kandre var en författare med höga anspråk och framställs ofta som ”kaxig” och liknande, hon hade ett behov av att framställa sig själv som geni, men det var också väl underbyggt, hennes romaner tar verkligen en plats för sig själva i den svenska litteraturen. Det är en stil som visserligen har nära till sagan, men som heller inte har långt till betongen och avgaserna eller för den delen krigets eldar eller köttets oändliga plågor.
»Aliide, Aliide« är en berättelse ur den åttaåriga flickan Aliides perspektiv. Barnets utsatthet skildras med ett trots långa, vindlande(med kanske väl många adjektiv packade)([det känns]som om meningarna nästan skulle hinna ruttna innan man läst klart dem)meningar precist och (pga sin plågsamma allmängiltighet) drabbande språk. Här är fullt av utropstecken och tankestreck, dessutom har Kandre en tendens att ofta övergå till att skriva med versaler,det som i internetåldern kallas för att ”skrika”. Detta är förstås effektfullt, och inte särskilt måttligt, eller ekonomiskt eller vad det brukar heta att det ”ska” vara.
»Aliide, Aliide« är med sina 270 sidor, möjligen aningens för lång, och skildringarna av Aliides hat mot den egna kroppen väl utdragna, (hur många gånger kliver hon egentligen upp på den där bidén, för att se sig i spegeln?), dessutom blir ett antytt övergrepp aldrig mer än antytt, vilket jag kan tycka är tråkigt, kunde inte det också ha fått plats? Ja, kanske. Dessutom är det som att Kandres skickliga miljö- och personbeskrivningar här fått ta lite för lite plats, man får känslan av att hon skulle kunna skriva en verkligt intressant samhällskritik, men det hade ju också varit en annan bok.
Här finns inte mycket ljus i tunneln, berättelsen blir bara svartare och svartare, från början har Aliide åtminstone kamrater, men de lyckas hon göra sig av med och när halva boken är kvar är Aliide hur ensam som helst. Först på de sista sidorna av boken, kommer någon slags upplösning av Aliides helvete, hon hittar en av föräldrarnas övergivna kassaböcker och börjar skriva saker i den:
GE MIG DET OCH DET skriver hon,
INGENTING ÄR SVÅRT
MEN IBLAND ÄR
JAG LEDSEN, skriver hon också. Hon börjar skriva på en bok som ska börja med ordet
NEJ, vilket naturligtvis är den bok vi just har läst.
”och skrivandet av dessa och andra ord blev med tiden den allra underligaste och mest utdragna av alla de underliga, utdragna handlingar hon, genom åren i sin förvirring och maktlöshet tog sig till.”
Mer om Mare Kandre kan man hitta på www.marekandre.se: eller exempelvis i tidskriften 00-tals temanummer om henne.
Andra bloggar om: Mare Kandre, Böcker, Boktips, Roman, Litteratur, Författare
